HelgaMaria

Tänk att det bara behövdes lite avhållsamhet och Yoko Ono för att jag skulle få tillbaka kärleken till elektronisk musik! Lite fischerspooner och simian mobile disco på det och jden är tillbaka! Jag vet jag borde inte tvekat, det är ju en kärlek som hållit hela livet, varför skulle den ta slut nu? Jag får alltid såna motreaktioner när något är "inne". Inte främst för att "inne" är lika med pretantiöst för det är det ju egentligen inte, med inne menar jag att det blir lätttillgängligt, att det spelas på radion och ute på klubbar osv. Jag har någon inbyggd (störande) funktion att aldrig tycka eller avra som alla andra. Det är verkligen inte medvetet men jag börar ana ugglor i mossan och funderar på omd et är något undermedvetet? Jag funderar för fullt på vad jag ska skaffa för frisyr och just de frisyrer jag har haft som jag trivts bäst med kan jag bara inte ha nu för att det är så många som har såna, varför ska jag vara så krånglig? När jag bodde på island umgicks jag väldigt mycket med folk helt utan pretantioner, de var som de var och det var liksom inget fel med det. Jag gick runt där och bara kände mig superpretto ett tag men sen började jag slappna av och det var bara så skööööönt. Ok det blev kanske inte de mest givna musikdiskussionerna men jag brukar mest föredra att hålla monologer när det kommer till det ändå. När jag kom tillbaka till Sverige efter lite resande runt jorden och lite boende på island, med ett fräsht sinne och massa nya bekantskaper känndes det helt plötsligt som att jag var med i en tävling helt ofrivilligt. Kanske är det bara i mitt huvud men väl här i Göteborg känndes det helt plötsligt så mycket viktigare vad manhar på sig, att hänga med osv... Och den här avslappnade oblyga attityden jag hade lagt mig till med började långsamt försvinna. Ok nu gäller detta inte i alla sammanhang men ändå, är det jag eller omgivningen som är annorlunda när jag befinner mig i Göteborg? Jag tror att det är lite av båda. Så tillbaka i Göteborg blev jag blyg igen, förutom med folk som inte hade det där msuikintresset och som definitivt inte var indie, jag började hata indie! Inte indie-musik i sig utan allt det står för, vita meddelklass-svenskar som bryr sig lite lagom mycket om politik, självklart är man vänster och gärna vegetarian som kanske var och en i sig är osäkra men i grupp vet de att de är häftigast av alla! Det allra värsta, och jag vet att jag är konstig, mend et allra allra värsta är ju att indie är så ute det kan bli och de tror att de är inne! Hur kan jag störa mig på en sån grej? Är jag mest pretatniös av alla? i mitt försök att vara så opretto och så ödmjuk som möjligt kanske jag har blivit en fördömmande surkvinna!
Nåväl för att återgå till musiken, alla gillade såklart elektro när jag kom hem igen, inget fel med det men jag började allt mer lyssna på äldre musik igen. Jag har visserligen alltid gillat äldre musik men nu som en motpol mot dels elektro-snubbar och dels gittar-snubbar började jag lyssna på Kvinnor som sjöng soul, jazz och blues! Ok jag lyssnar såklart på massa massa annan musik också men ändå, jag slår vad om att om allt fler skulle börja lyssna på exempelvis Billie Holiday så skulle jag säkert genast tröttna. Ett sista exempel måste jag ta, jag gillar Ratata men när jag har aldrig direkt haft deras LP-skiva längst fram i min samling för att det har känts lite fel liksom. Det har varit mitt egna, något som inte alla andra förstår (självgod? ja jag vet). Men nu nu är Mauro Scocco tillbaka! Han sammarbetar mer Marcus Krunegård, han gör musiken till en film och det värsta av allt! Han är på omslaget av nöjesguiden! Det känns soma tt de stulit något från mig! det var ju bara jag som skulle beundra Mauro Scocco (för att han är en fenomenal låtskrivare) inte fxxxing nöjesguiden!