HelgaMaria

Tänk att det bara behövdes lite avhållsamhet och Yoko Ono för att jag skulle få tillbaka kärleken till elektronisk musik! Lite fischerspooner och simian mobile disco på det och jden är tillbaka! Jag vet jag borde inte tvekat, det är ju en kärlek som hållit hela livet, varför skulle den ta slut nu? Jag får alltid såna motreaktioner när något är "inne". Inte främst för att "inne" är lika med pretantiöst för det är det ju egentligen inte, med inne menar jag att det blir lätttillgängligt, att det spelas på radion och ute på klubbar osv. Jag har någon inbyggd (störande) funktion att aldrig tycka eller avra som alla andra. Det är verkligen inte medvetet men jag börar ana ugglor i mossan och funderar på omd et är något undermedvetet? Jag funderar för fullt på vad jag ska skaffa för frisyr och just de frisyrer jag har haft som jag trivts bäst med kan jag bara inte ha nu för att det är så många som har såna, varför ska jag vara så krånglig? När jag bodde på island umgicks jag väldigt mycket med folk helt utan pretantioner, de var som de var och det var liksom inget fel med det. Jag gick runt där och bara kände mig superpretto ett tag men sen började jag slappna av och det var bara så skööööönt. Ok det blev kanske inte de mest givna musikdiskussionerna men jag brukar mest föredra att hålla monologer när det kommer till det ändå. När jag kom tillbaka till Sverige efter lite resande runt jorden och lite boende på island, med ett fräsht sinne och massa nya bekantskaper känndes det helt plötsligt som att jag var med i en tävling helt ofrivilligt. Kanske är det bara i mitt huvud men väl här i Göteborg känndes det helt plötsligt så mycket viktigare vad manhar på sig, att hänga med osv... Och den här avslappnade oblyga attityden jag hade lagt mig till med började långsamt försvinna. Ok nu gäller detta inte i alla sammanhang men ändå, är det jag eller omgivningen som är annorlunda när jag befinner mig i Göteborg? Jag tror att det är lite av båda. Så tillbaka i Göteborg blev jag blyg igen, förutom med folk som inte hade det där msuikintresset och som definitivt inte var indie, jag började hata indie! Inte indie-musik i sig utan allt det står för, vita meddelklass-svenskar som bryr sig lite lagom mycket om politik, självklart är man vänster och gärna vegetarian som kanske var och en i sig är osäkra men i grupp vet de att de är häftigast av alla! Det allra värsta, och jag vet att jag är konstig, mend et allra allra värsta är ju att indie är så ute det kan bli och de tror att de är inne! Hur kan jag störa mig på en sån grej? Är jag mest pretatniös av alla? i mitt försök att vara så opretto och så ödmjuk som möjligt kanske jag har blivit en fördömmande surkvinna!
Nåväl för att återgå till musiken, alla gillade såklart elektro när jag kom hem igen, inget fel med det men jag började allt mer lyssna på äldre musik igen. Jag har visserligen alltid gillat äldre musik men nu som en motpol mot dels elektro-snubbar och dels gittar-snubbar började jag lyssna på Kvinnor som sjöng soul, jazz och blues! Ok jag lyssnar såklart på massa massa annan musik också men ändå, jag slår vad om att om allt fler skulle börja lyssna på exempelvis Billie Holiday så skulle jag säkert genast tröttna. Ett sista exempel måste jag ta, jag gillar Ratata men när jag har aldrig direkt haft deras LP-skiva längst fram i min samling för att det har känts lite fel liksom. Det har varit mitt egna, något som inte alla andra förstår (självgod? ja jag vet). Men nu nu är Mauro Scocco tillbaka! Han sammarbetar mer Marcus Krunegård, han gör musiken till en film och det värsta av allt! Han är på omslaget av nöjesguiden! Det känns soma tt de stulit något från mig! det var ju bara jag som skulle beundra Mauro Scocco (för att han är en fenomenal låtskrivare) inte fxxxing nöjesguiden!

Återupptäckte Yoko Onos fantastiska skiva open your box. Ja jag har ju tröttnat lite på electro men det här är fitn, och fina samarbeten med de bästa! http://open.spotify.com/user/helga/playlist/16ognB43PLYTbOwooaS6EU

upptäckte just det här http://www.myspace.com/tzmp jag gillar soundet på autobahn police, jag vill ha fler band med det där soundet fast bättre! det är vad jag vill

För att jag vill skriva ner så jag inte glömmer, ibland glömmer jag till exempel varför jag lyssnar på musik, jag förlorar mig själv i nåt försök att hänga med för att inte missa nåt bra men jag glömmer på vägen att det inte är så man skalyssna på musik! Det är så mycket viktigare att verkligen känna musiken när man lyssnar på den, att inte kunna sluta lyssna på en låt, att läsa allt man hittar om en artist, att bli förälskad i ett album osv Ok jag är väldigt intresserad av musik och vad som är nytt och ja populärkultur i största allmänhet, fast jag får u aldrig någon nytta av mina kunskaper eftersom jag hatar namedropping och för att jag inte känner nåt behov heller för den delen. Musik är något väldigt privat för mig, i min värld finns inga genrer, inget inne och ute och ingen tid, detta glömmer jag aldrig. Det är bara det att jag ibland liksom på något sätt saknar förmågan att ta in på riktigt, idag har den funnits där och det är helt fantastiskt! Jag är blödig idag och har bara lyssnat på låtar som berör sådär mycket att man får tårar, fast inte bara på ett dåligt sätt. När jag blir berörd känner jag att jag lever och att det finns en mening, det är mycket bättre än att känna ingenting!
De låtar jag lyssnat på är:
http://www.youtube.com/watch?v=YEvVIgCm1zg Fyra helt olika men fantastiska låtar! Jag älskar att bli berörd!!!

åh jag gillar boy georges röst så mycket! den är så len och behaglig liksom.

det är så roligt med spotify för då kan man nörda in sig på gamla klassiker. Just nu är det Shake rattle and roll som gäller. Den spelades först in 1954 av big joe turner som brukade spela lite lugnare blues låtar. Denna versionen är en av mina favoriter eftersom jag är väldigt förtjust i 50-tals blues. Det är ett så ärligt sound som verkligen är medryckande och man blir glad och ledsen på samma gång, full av känslor liksom. Riktigt stor blev låten först när Bill Haley gjorde den på ett helt annorlunda sätt bara några månader senare. Bill haley vände sig till en yngre (och vitare) publik och det märker man när man lyssnar på den. för det första är det en mycket rockigare och snabbare version, dessutom är texten ändrad på vissa ställen. Denna rockiga versionen har trota att det inte är den bästa versonen ändå lite bra. Dels för att jag nog tycker den påminner mest om låten i det gamla tv-spelet snake rattle and roll men också för att jag gillar musik som har vänt sig till unga, som är lite rebellisk och ny i sin tid liksom. det var ju trots allt hos de unga som rocken slog igenom på 1950-talet och vem gillar inte hela rock and roll grejen! Rockabilly stilen är ju faktiskt den bästa! Kolla in svenska filmen Raggargänget från 1962 med Ernst Hugo Järegård. Filmen har taglinen "De hade ungdomens heta begär på livet och fartens extas i blodet!" självklart måste den ses! Annars måste jag ju säga att jag inte riktigt gillar Bill Haley and the comets så jätte mycket så deras version hamnar inte på topplistan. En version som däremot gör det är Sam Cookes version av låten. Jag gillar för tillfället det mesta som Sam Cooke hann med under sitt korta liv, självklart även den lite lugnare versionen av Shake rattle and roll. Förmodligen på grund av det souliga soundet. Även Buddy Holly hann med att göra denna låten i en version som är helt ok, den känns både mer ung och mer rebellisk än Haleys version. Nackdelen är att den går lite för snabbt för min smak. Jag måste naturligtvis också nämna Jerry Lee Lewis och Elvis Presley i detta sammanhang! Jerry Lee LEwis version låter ju väldigt Jerry Lee Lewis helt enkel. Det är svängigt och mycket piano och det är naturligtvis helt ok. Jag gillar ju pianot skarpt men det är något med Jerry Lee Lewis röst som inte riktigt faller mig i smaken då den låter så Amerikansk på nåt vis, men det svänger absolut och det är ju bra! Jag gillar ju verkligen Elvis sound så självklart gillar jag Elvis version skarpt! Ett stort plus är att han främst använt sig av Joe Turners originaltext. Rent musikaliskt är det mer likt Bill Hayley men mycket bättre! Jag skulle gärna vilja hitta en version av någon kvinna, exempelvis Wanda Jackson som typ var bäst snyggast och coolast men jag har bara lyckats hitta en version när hon sjunger den ihop med några barn som kallade sig "Collins kids" inte så jätte spännande är det. Jag har faktiskt tyvärr inte lyckats hitta någon kvinnlig version men jag ska fortsätta leta. Hade jag kunna skulle jag göra en helt otroligt bra och svängig soul version med piano och såklart sjukt bra sång. Tyvärr har jag ju inte den förmågan men jag hoppas att någon annan gör det!

 jag tycker faktiskt att väldigt många har för höga krav på sig och jämför sig för mycket, kan man kalla det kris? http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/psykestress/article3585242.ab

jag tycker att island behöver lite reklam så här i kristider.

nu har jag ju inte skrivit på jätte länge för jag har haft en annan blogg när jag rest,ka skriva lite mer i den andra men jag tjuvstartar med denna igen ändå för denna är lite mer personlig och det är inte så många som läser den. Den är mer för mig än för andra. Nu är jag på island och det känns bra och hemma men jätte tomt för min mormor finns inte mer. Jag kan knappt tänka på det för det gör för ont men när jag är här är det så tydligt och tomt. fast det känns ändå väldigt normalt att känna så här när en av de mest betydelsefulla personerna i ens liv går bort. och det känns bra att jag reagerar helt normalt. <jag reagerar nog bara onormalt vid små obetydliga saker. Jag vill iallafall hylla min mormor här. Hon var en av de absolut inflytelserikaste personerna i mitt liv, en person som jag alltid har sett upp till och varit stolt över. Jag tror att såna som min mormor är ovanliga och tycker att jag har haft tur som har haft henne som mormor i 24 år. Men hon blev bara 70 år, det är aldeles för lite tycker jag. Hon blev ju aldrig ens tant, fast det hade hon nog aldrig blivit. Mormor skulle aldrig ha blivit en söt liten dam för hon var inte sån. Hon var vacker och stark med massor av energi och kärlek, inte söt och liten. Jag tror att mormor kommer att finnas kvar i mitt minne hela mitt liv, man glömmer inte henne i första taget! Jag kommer nog att fortsätta inspireras av henne pch vara stolt över henne.
Så nu har jag fått skriva av mig lite grann det känns skönt. Skulle kunna skriva massor om mormor men någon hejd får det vara. Om tv¨dagar kommer jag tillbaka till Göteborg! jag ska bo i min drömlägenhet med pontus och det kommer att bli underbart! Jag tror att jag ska försöka skaffa mig ett extrajobb så småningom. Jag är så trött på att vara fattig. Vill liksom kunna gå till tandläkaren utan att behöva äta nudlar i en vecka eller ringa till pappa och be om hjälp. Sen vill jag ha råd med finare kläder :) Det finns ju så mycket fina!!! Jaja vi får se hur det blir. Jag är ju sjukt duktig på att jobba men av någon anledning så är det aldrig någon i Sverige om vill ha mig, om de bara visste vad de går misste om!!!

Hihi på söndag bär det av!
Nästan allt är fixat å det känns gött. Ska bara hämta våra pass på mongoliska ambassaden och våra biljetter hos sta travel. Jag kollar på bollywood klipp. De får mig att längta till indien.
Det är väldigt kul att höra gamla 90-tals hits i bollywood version! Det är lite extra roligt också eftersom det är arash från sverige som sjunger, tror jag iallafall.

Det kan inte bara vara min fantasi! det måste vara meningen.




Och det här är ju läskigt. Far och dotter liksom!

Hahaha fick nyss ett email från tele2. Jag hade skickat ett mail där jag berättade att mitt simkort inte fungerade. Nu hittar jag dessutom inte kortet så jag behöver ett nytt. De skrev i mailet att de försökt nå mig per telefon men bara kommit till min telefonsvarare. Ja jag vet det är det som händer när man inte har ett simkort!
Det enda nummer jag uppget titll dem är nämligen det nummret så de kan inte ha försökt nå mig på annat nummer. Vilka puckon. Jaja nu ska jag iallafall få ett nytt simkort skickat till mig.
Förresten så hoppas jag på att mitt visa till ryssland går vägen. Det verkar gå vägen men det är "på håret" som Bosse sa.

Som vanligt när jag har för mycket fritid har jag suttit och surfat runt på youtube. Än en gång har jag kollat beach boys clip och alltid fastnar jag för ett särskilt. Det finns en massa klipp med beach boys som får mitt hjärta att dunka extra hårt men när man ser det här vet man inte vad man ska tycka. Låten är don´t worry baby som också är min absoluta favorit låt med beach boys. helt underbar låt som berör varje gång man hör den. Den här versionen sjungs dock av brian wilson år 1981 och han sjunger förfärligt! men samtidigt med en sån känsla så att det nästan inte gör något. Det liksom skär i hjärtat både på ett bra och dåligt sätt.



Fast jag tycker nog mest att det låter förfärligt. Det känns liksom sorgligt.
så här lät det iallafall när det begav sig, jag får visserligen playback känslor men visst är det vackert!
De är så ocoola också jag gillar det. fint och ocoolt.

Det är jobbigt att säga hej då till alla på island!  Komemr bli skitkul att komma till sverige igen men ack så sorgligt att ge sig iväg!